Ingen dag hos mig är den andra lik. Detta trots mina fasta rutiner/ritualer. Känslorna går lite berg och dalbana. Det är psykiskt tortyr att leva med en man som inte pratar. Som stängt av. På morgonen så frågar jag om han vill ha kaffe, han säger nej. När han går säger han hej då. Han säger hej när han kommer hem på kvällen, sen inget mer. Jag exploderar snart. Försöker verkligen härbärgera under denna psykiska press, men någonstans pyser det ut så det får bli här då på bloggen. Det är lite terapi för mig att skriva, att skriva av sig bara, som en papperskorg. Också visa en mänsklighet, att livet inte är underbart jämt utan helt enkelt för jävligt ibland.
Jag mediterar dagligen, försöker se det vackra i det lilla. Kommer till jobbet och skrattar av mig en stund innan jag tar mig hemåt. Lite terapi blir det allt.
Jag tror att jag egentligen behöver bryta i hop fullständigt, men kan inte då min son bor hos mig och det skall han förbli. Jag har inget nätverk och ingen avlastning trots att han har ett flertal diagnoser.
Promenader, skratt och tokigheter och att få vara lekfull hjälper mig. Att kunna skratta åt galenskapen, som jag lever i.
Det som gör mig utmattad är min miljö. Det står ganska klart. Jag älskar min sambo, men det är nödvändigt att vi bryter då jag inte orkar härbärgera denna psykiska press. Jag har gått länge och väntat på att saker skall bli bättre, men det blir det inte. Det blir nästan värre.
I morgon skall jag boka in en psykolog tid på Mindler. Det skall jag ge mig själv.
Puss och godnatt och tack för att ni lyssnat
🤎
Kommentarer
Skicka en kommentar