Miljön

Visst är det så. Miljön som vi bor i kan göra oss sjuka. Den kan bli övermäktig och så kravfylld att du blir sjuk.

SÅ var det för mig. Barn med funktionsnedsättningar. För det mesta ensam med dem och tillgodogöra alla deras behov. Min man var väldigt frånvarande. Var han inte på jobbet, där han hade sin identitet, så var han runt hos alla grannar och hjälpte dem. När han väl kom hem så var det mer regel än undantag att han skulle vila.

Det var oerhört stressande att känna att man inte räckte till. Städningen blev lidande och det är stressande och det mesta gjordes med en handvändning. Ja ni vet när mycket skall hinnas med så blir allt så forcerat.

En dag 2008, så satt jag bara på trappan. Mer eller mindre apatiskt. Min kropp hade slutat fungera. Orkade inte prata eller meddela mig.

Då blev jag körd til sjukhuset och inlagd. Jag sov i två veckor och fick dropp.

Väl hemma igen, så blev det som vanligt igen.

Jag stod ut. Spelade någon annan än mig själv. Hade bara tanke på mina barn att jag inte kunde överge dem, när de som bäst behövde mig.

Men stopp där! Det är verkligen ingen bra ide, det där.

Om inte jag är hel och i balans, så är jag inte någon nytta för mina barn heller. Jag stretchade mig till mitt yttersta tills det small.

Jag blev sjukare och sjukare.

En dag så åkte jag bara hemifrån. Fick en studentlägenhet  och bodde där. Det var tvunget. Jag kunde inte längre vara kvar i en miljö som gjorde mig sjuk.